Sig själv till s= traff och androm till varnagel

Isen brast, axeln spr= ack, handen slapp

S&ou= ml;ndag förmiddag. Vackert vinterväder. Solsken, vindstilla och någ= ra grader under noll. Perfekt dag för skridskoåkning. Min man Lenna= rt och jag gav oss i väg för att åka några varv på= den plogade slingan på Albysjön i närheten av vår bostad = innan vi skulle bort på lunch hos min syster och svåger. Vi var nästan ensamma där vi gled fram i god fart över sjön. Tövädret tidigare i veckan hade jämnat ut alla sprickor och gjort isen blank och jämn. Men här och där fanns det små partier med tunn överis som knastrade under skridskorna.= Det var dock inte värre än att det gick att åka obehindrat över dem.

3D"http://www.amazingsweden.com/images/big_is_skridskor.jpg"

Jag njöt i fulla drag där jag gled fram i god fart med Lennart strax bakom mig.

Med hjälp av ispikarna ökade jag farten ytterligare för varje skär. Medan jag njöt över att fullkomligt flyga fram öv= er isen funderade jag över hur många varv vi skulle hinna med f&oum= l;re lunchen. Och flyga fick jag verkligen. Medan jag tog ett kraftigt skär= med hjälp av ispikarna brast lite överis. Skridskon fastnade i isen o= ch lossnade från foten, medan jag fortsatte framåt i vågrätt läge och landade på vänster axel. Lennart var snabbt framme hos mig, tog av mig den andra skridskon och ville hjä= ;lpa mig upp. Så krackelerad som jag kände mig ville jag helst ligga kvar. Värst var smärtan i vänster axel. Han fick inte ens pe= ta på mig. Jag reste mig själv med ett krampaktigt tag om den skada= de axeln. Bara tanken på att ta mig tillbaka till Gimmersta där bil= en stod gjorde mig ännu mera svimfärdig. Snart kom en annan skridskoåkare - en ung kvinna som också hade störtat p&ari= ng; samma ställe på sitt förra varv. Hon visste att isen hö= ;ll vid Raksta, det kortaste avståndet till en bilväg. Hon följ= de mig och bar mina skridskor och ispikar och hämtade ett glas vatten åt mig i ett hus i vid sjökanten medan Lennart hämtade bilen och körde mig till SöS-akuten. Axeln var helt ur funktion och likaså hela armen. Handen hängde slakt och var utan puls.

Efter många morfinsprutor och sex timmar senare när axeln som gå= tt ur led hade lagts till rätta tillsammans med den lösa benbiten me= d senfästet lämnade jag akuten. Trasigt revben gör man inget åt. Hur my= cket som skadats av nerver och senor gick då inte att avgöra. Nu tre = veckor senare kan jag fortfarande inte röra vare sig arm, hand eller fingrar.= Jag känner beröring på överarmen och i tumgreppet. Handen domnar och det sticker i den emellanåt och det tar jag som ett tecken på att det händer något i alla fall.

Vid återbesöket på ortopeden framkom inget nytt. Sjukgymnast o= ch arbetsterapeut jobbar på så mycket det för närvarande går med massage och goda råd. Det är inte mycket man kan göra just nu mer än att sätta på stödbandage och vänta på att de trasiga nervändarna ska hitta varandra. Det= kan ta ett år – eller mer. Så här sitter jag nu och titt= ar ut på det vackra vintervädret och tänker på hur fin i= sen är …..

H&au= ml;lsningar från Gunnel 21 februari 2009