I början på juni 1944 besökte min pappa Östra Småskolan i Umeå. Inför mig och mina klasskamrater härmade Erik Björk olika djurs läten.

Ekorren, tjäderhönan, tjädertuppen, orren, riphonan, ripkallen, järpen, tofsmesen, göken, göktytan, krickan, gräsanden, spoven, räven, musen och domherren m.fl.

Som erfaren jägare, fiskare, naturvän och folkskollärare delade han med sig av sin kunskap. Taltrasten säger: Du har stulit min kniv, du har stulit min kniv! Hurdant var skaftet, hurdant var skaftet? Benvitt, benvitt. Knivtjuv, knivtjuv.

Denna "show" körde pappa för att jag skulle få ledigt några dagar från skolan. Att åka Göta Kanal var säkert minst lika lärorikt som de återstående skoldagarna.

Minnena från den resan är rapsodiska. Vi åkte båt från Umeå till Stockholm. Då vi lade till i Sundsvalls hamn minns jag att hamnen var befäst med tankhinder och taggtråd medan soldater vaktade.

Min syster Hedvig lärde mig att äta nobelt med kniv och gaffel i rätt hand. Nödvändigt för att få dela middagsbord med kaptenen.
Men den ostliga vinden som blåste vid Gävlebukten gjorde att middagens pannkaka återvände samma väg som den kommit in.
Ner som en sol, upp som en pannkaka.

På väg med Diana från Stockholm mot Birka åkte vi förbi Kungshatt. Då vi passerade den metallhatt som ända sedan 1600-talet sitter uppsatt på en stång vid den höga förkastningsbranten, berättade pappa ur innehållet i K.A.Nicanders dikt. "Kungen jagades av fiender och var tvungen att med sin häst hoppa ner i vattnet, medan hatten blev kvar på land." Jag tyckte att hästen skulle ha svårt att hoppa så långt ut att de hamnade i Mälarens vatten och inte bland stenarna nedanför branten. Men det förklarade pappa med att vattnet stod högre på den tiden. Så introducerades landhöjningen och inlandsisen för åttaåringen.

Men nu gäller det en resa 57 år senare.

Det är den 4 juni 2001. Utgångspositionen är:  

N 59º 23´,7
O 18º 38´,6

Vi, Berit Sahlström och undertecknad ligger med båten i Hemfladen på Gällnö. Klockan är 11.30. Mätarställningen på ADEC 700 av 1978 årsmodell visar 1676,3 M. Mätaren har varvat så motorn har gått 11676,3M = nästan 2000 timmar.

Volvo MD11:an har under vintern fått sina vevstakslager bytta liksom div. packningar. Nu ska värdet av det egna slitet prövas.

För säkerhets skull finns en utombordare monterad för att kunna styra in i lä vid ett motorhaveri. Dessutom har vi garderat med "Trossen". En försäkring om hjälp med inbogsering i händelse av att båten blir manöveroduglig. Överskottet från denna försäkring  stöttar Svenska SjöRäddningsSällskapet.

17.30 förtöjer vi vid första natthamnen: Utö efter 35,8M.

Tack vare elfläkt har vi varmt hela natten. Den här tiden på säsongen är vi tämligen ensamma i både båthamn och duschrum.

Glada av väderleksrapportens löfte om att varm luft ska strömma in söderifrån går vi vidare mot Nynäshamn via Kyrkviken. Vi går alltså in under träbron som syns på bilden.

Vi bunkrar i Nynäshamn. På grund av frisk vind väljer vi Dragets Kanal. En naturhamn i Rassavikarna ger skydd mot vinden. 21,5M.

Strålande sol nästa dag. Vi ligger vid Tottnäs tillfälligt förtöjda vid en boj i avvaktan på broöppning. Stannar vid Bokö och går vidare efter grötlunchen till Brokens gästhamn som ägs av en båtklubb i Nyköping. 35M.

Idag den 7 juni öppnar Göta Kanal för trafik mellan 09.00 - 18.00. Men vi passerar Oxelösund. Tar språnget över Bråviken och är i Arkösund vid 12-tiden. Nu är vi inne i Slätbaken. På Västra Gärsholmen ligger Capella Ecumenica som byggdes av frivilliga krafter i ekumenisk anda 1965. Populärt utflyktsmål för gudstjänster, bröllop och dop.

Då vi förtöjer vid Stegeborgs gästhamn strax före fyra, drar ett åskväder förbi. 34,8M. (M betyder sjömil=1852 meter) Dela antalet sjömil med 6 så får du gångtiden i timmar.

På kvällen hinner vi göra en egen rundvandring i slottsruinen och besöka Örtagården. Den äldsta delen av borgen är från 1200-talet. Här föddes Johan lll. Renässansslottet Stegeborg revs efter riksdagsbeslut 1731. Nu försöker man bevara det som finns kvar.

På morgonen en härlig joggingtur bort till Skällviks kyrka. Duschat och gjort klart för avgång 09.15.

Vid halvtolvtiden är vi framme i Mem. Då vi löser slussavgiften, 2300:- för enkel resa fram till Sjötorp får vi lära oss att Mem uttalas "Memm". Här invigdes Göta Kanal officiellt 1832 av Karl XlV Johan.

Eftersom det är tidigt på säsongen fungerar inte serveringen i magasinslokalerna i Mem som utlovat. En äldre dam har promenerat längs kanalen ner till Mem från Söderköping. Förgäves försöker hon få beställa de våfflor som skyltarna utlovar. Frustrerad och trött beklagar hon sig för mig. Jag erbjuder Hattie att få följa med i ANNA lll till Söderköping. Hattie blir förtjust och Berit och Hattie finner varandra i båten.

Då vi åkt en bit längs Göta Kanals första del möter vi en kanalbåt. Vi glider in med den tystgående motorn mot en väntbrygga.

En man ligger utsträckt på rygg och uppfattar inte att vi lägger till. Först då jag går iland med trossen upptäcker han oss. Jag ber om ursäkt för att jag stör, men han uppfattar inte vad jag säger. Han frågar upp på engelska.

Det visar sig vara en tysk båtägare som tillsammans med sin fru gjort en cykelutfärd från Söderköping.

Vi finner varandra snart. Och Peter Meyer från Willebadessen tar fotografiet på oss vikingar i skinnluvor. Bredvid oss Hattie.

Då vi kommer fram till Söderköping hjälper oss Peter att förtöja bredvid hans Vitesse 33 LM.

Hattie bjuder oss på kaffe och våfflor i ett av Söderköpings pittoreska hamnmagasin. Hon hade genom sin dotter fått några dagars ledighet från att sköta sin sjuke man.

På kvällen blir vi bjudna ombord på Peter och Marens lyxiga båt. Vi har mycket trevligt och får intensiv språkträning i både engelska och tyska. Peter och Maren har gått kanalen andra vägen och behöver inte sin kanalbeskrivning med sjökort och telefonnummer till brovakter och slussvakter. Vi får låna beskrivningen och det kom att betyda att jag senare fick träffa min brorsson i Trollhättan.

Här åker Peter och Maren vidare med Per Gynth mot Arkösund lördagen den 9 juni 09.15. Något senare stävar vi vidare i motsatt riktning upp mot Norsholm.

I Norsholm förtöjer vi för natten före slussen.12,3 M. Nu hinner man inte med så långa dagsetapper eftersom slussarna tar sin tid.

På natten hör vi något djur springa över ruffen. För kraftigt för att kunna vara en fågels ben och för litet för att ha varit en katt eller hund. Vad kan det då ha varit?

En annan sysselsättning i Norsholm var följande: En vinkartong visar sig läcka. Vi får tömma och skölja andra plastdunkar för att kunna ta till vara de dyrbara dropparna. Fabrikationsfel? Återlämning på systembolaget för utbyte? Alla dom tankarna bleknar bort då Berit talar om att hon öppnat kartongen med en kniv!

Vi passerar Roxen, 14,5M, och arbetar oss upp för Bergs slussar. Nattar i Bergs gästhamn. Alla gästhamnsavgifter ingår i slussavgiften.

Vreta Kloster, som ligger inom gångavstånd, får ett besök nu liksom 1944. Hedvig var noga med att lägga ett dok över huvudet då. Idag tror jag knappast någon tänker på det längre.

Även det intensiva turistlivet i själva samhället hinner vi ta del av. Det är ju söndag i dag. En glass avnjuts i kvällssolen medan flotta fritidsbåtar glider förbi i kanalen.

I slutet på Boren upptäcker Berit något som simmar i vattnet långt ut. Vi bestämmer oss för att det är ett rådjur.

Motala verkstad som skapades i samband med Kanalbygget ligger nu tyst och öde. Strukturrationaliseringen far fram hårt här, liksom på så många andra håll.

Här väntar vi vid en sluss strax före Motala.

Halv sex på kvällen är vi framme i Motala gästhamn. Ingen finns i servicebyggnaden och varuhus ligger långt utanför stan. Därför får vi klara oss utan el till värmefläkten. Här är det EU-kontakter som krävs.

Förmiddagen ägnas Motala. En stad som verkar lite stillastående. Elaffären var just nerlagd. Bankärendet fick vi göra med bankdirektörens dator. SEB-kontoret låg lite vid sidan om. Här var det Fonus och Folkets hus som var stora.

På den här bilden ser man vilket fantastiskt arbete Statens Fastighetsverk lägger ner för att bevara våra turistattraktioner.

Gjorde en guidad rundvandring i slottet. Tre stycken var vi. Guiden och vi två. Frågade om han inte tyckte det var tråkigt att bara gå med två åhörare. Men han tyckte att vårt visade intresse väl uppvägde antalet.

På kvällen en intressant föreläsning på Vadstenaakademien. Gunnel Bergström: Varför sjungs opera?  

Joggade på morgonen bland rättpsyks vackert belägna lokaler. Sen ut på den fruktade Vättern. Den har fått sitt namn av Vetter. 73 M lång och 13 M bred. Blåser upp utan förvarning och sjögången blir förvånansvärt kraftig.

Välbevakad är sjön också. Vi upptäckte en rödgul tingest vid Illgrundet. Berit försökte bärga det mystiska föremålet och jag svängde runt med båten. Efter några varv gav vi upp. Då upptäcker vi en bevakningsbåt som med påslagen "saftblandare" styr i full fart mot oss. Då den såg att vi återupptog rätt kurs gav den upp.

Förtöjt i Karlsborgs inre gästhamn 13.40. Promenad bort till centralförsvarsfästningen. Här finns ett rum med en pampig belysningskrona av svärd. Här skulle riksdagen sammanträda medan fienden skulle försöka ta sig in till landets hjärta.

Fortfarande finns viss militär verksamhet här. Men här finns också mycket sevärda museer från olika vapenslags storhetstider.

Karlsborgs fästning i sommarskrud.

En visa vill jag sjunga om livet på Karlsborg.
Det leves uti frid och fröjd men aldrig uti sorg.

På kvällen samtalade jag med en man som var och hälsade på sina gamla föräldrar i Karlsborg. Han berättade om samhället efter förlusten av F 6. En stor tegelvilla byggd på 80-talet, med ekonomiutrymmen och uppvuxen tomt. Sjöläge. Begärt pris: 400000:- Gick inte att sälja.

Torsdag 14/6. Sol, SV, svalt. Tankade. Detta var sista tillfället före Mariestad, hade ett bilagt blad meddelat redan i Mem. Avgång från Karlsborg 09.20. Vid Tåtorp kl 13.00.

Vid tre-tiden är vi framme i Töreboda. Under gången dit låste sig GPS:en. Återstart utplånade inprogrammerade waypoints. Eftersom kanalen visade vägen så var det ju ingen katastrof. Sens moral: lita inte helt på moderna navigationshjälpmedel, ha alltid aktuella waypoints antecknade på papper.  

Efter att ha passerat Sveriges minsta färja: linfärjan "Lina" som dras för hand och är avsedd för gående och cyklister förtöjde vi i Töreboda vid tre-tiden. Närmast förtöjningsplatsen en liten scen med parkbänkar och på högra sidan kanalen ett stort obebyggt område. Där drömmer Törebodaborna om, att med hjälp av EU-pengar skapa ett stort campingområde.

Oförväget frågade jag en man i närmaste ledighetskommitte om han kände till Gunnar Bjurén som varit rektor i Arboga då jag tjänstgjorde där. Ja visst. Han kunde berätta att Gunnar var i sin sommarstuga och att han också brukade sköta om Gunnars utombordare!

På eftermiddagen satt vi nedanför scenen och avnjöt unison sång av Kanalpojkarna. Den kärlek till hembygden som här finns, stärker sammanhållningen inför affärernas bruna papper.

På TV:n kan vi höra om ungdomarnas protester i Göteborg mot globalisering!

Fredagen den 15/6 passerar vi Lyrestad, av von Platen avsedd att bli stad. Där fikar vi och träffar en vittberest kvinna som trollbinder oss med sina berättelser från Afrika.

Då vi ska åka vidare får vi ett vänligt påpekande från den cyklande brovakten att vi kan, om vi skyndar oss, hinna förbi järnvägsbron innan han måste svänga igen den för tåget.

Resan genom Västgötadelen av kanalen är underbar. Lägg till skönheten den intensiva fågelsången. Den kan man njuta av, eftersom motorn är tystgående och noga omisolerad under vintern.

Även Sjötorp var avsedd att bli en stad, men förblev en by dominerad av Kanalbolaget. 1820 anlades här ett varv, där under 175 år över 500 fartyg byggts, många av dem välkända Vänernskutor. Den skonare som jag gjorde min Tall Ship Race resa med, Westkust, är byggd här. Givetvis besöker vi varvsmuseet och letar efter bilder av Westkust.

Det är lördagen den 16 juni. Klockan är nio på morgonen. Efter denna sista sluss i Sjötorp ligger den mäktiga Vänern framför oss.

Det är halvklart och NO då vi går ut på Vänern. Helmulet på kvällen då vi lägger till vid gästhamnen vid Läckö slott. Klockan är kvart i tre och vi har gått 31.6 M. Fortfarande pågår rundvandringar i slottet så vi hinner lära oss en hel del om Läckö slott och dess byggherre Magnus Gabriel De la Gardie. Här måste ju Statens Fastighetsverk ha ett helsicke att hålla byggnaden i gott skick, så utsatt för väder och vind från Vänern som slottet är.

Bilden är hämtad ur "FRÅN VÄSTERVÅG TILL MÄLARSTRAND" En färd på Sveriges Blåa Band som jag fick i Göteborg den 17 juni 1944.  
Idag är slottet inte alls tomt. Denna sommar hade man inrett en del av de 100-tals rummen som de kan ha sett ut under Sveriges stormaktstid.

Dessutom är utbudet av utställningar och konserter stort. M G De la Gardie är förtjust.

Söndagen den 17 juni. Efter nattens regn klarnar det upp. Vissa svårigheter hade vi att ta oss genom Ekens skärgård som är förvillande med leder som möts. Snart lämnar vi Navens fyr, håller ut för Hinden och ner mot Vänersborg. En segelbåt försvinner nästan framför oss i den NO vinden. Men då vinden mojnar tar vi tillbaka försprånget och går förbi. Solen gassar. Vänern visar sig från sin bästa sida. Sakta sjunker konturen av Kinnekulle.

Denna resa har jag planerat i flera år. Då jag talat med min syster Hildur (en syster utan gemensamma gener) i Vänersborg har jag beställt en dusch då vi kommer förbi. Men nu när jag ringer upp henne på mobilen och aviserar vår ankomst visar det sig att vattnet ska stängas av i morgon!

Efter väntan vid järnvägsbron vid Vänersborg kan vi förtöja 17.20.

Vi hinner besöka Hildur denna underbara sommarkväll, få vår dusch och underbart goda varma mackor. Hon berättade om då jag kom med Diana för 57 år sedan.

Nästa dag efter bunkring och oljebyte rullar vi vidare på vår långresa. Vi har nu bott i båten i 14 dagar. Allt har fungerat på bästa sätt och Berit trivs.

Vid Hjulkvarnsholmen strax före Trollhättan får vi vänta ett tag, medan man sänker ner den nya järnvägshissbron som håller på att färdigställas.

Då jag är inne på Kanalkontoret för att lösa slussavgiften för Trollhättekanal (600:-) glömmer jag den fina beskrivningen av kanalerna som jag fått låna av Peter Meyer i Söderköping.

Först då jag gått en bit upptäcker jag misstaget. Jag slår på mobiltelefonen för att försöka få kontakt med kontoret och höra om kartan finns kvar. Då visar displayen att någon sökt mig. Jag ringer upp numret i tron att det är Willy Jäger i Stockholm som ringt. Pratar ganska länge med personen innan det går upp för mig att det är min brorson Lars-Erik som jag pratar med.

Genom Hildur har han fått reda på att jag fanns i Trollhättans närhet. Genom att söka efter SeniorNet Kungsholmen fick han genom Karl-Georg Bergstrand reda på mitt mobilnummer. Lars-Erik lovar att besöka Kanalkontoret och hämta kartan om den finns kvar. Vi bestämmer också att träffas. Lars-Erik ska komma och hämta oss med bil i Lilla Edet.

Vi slussar vidare ner mot Lilla Edet i de imponerande höga slussarna i Trollhätte Kanal.

Tre på em är vi framme i Lilla Edet. Jag ringer Lars-Erik som kommer ner och hämtar oss och överlämnar den glömda kartbeskrivningen. Tillsammans åker vi till hans villa i Trollhättan och får en trevlig samvaro med grillad mat på deras veranda.

Här ses Harriet, Lars-Eriks mamma, hans fru Lena, Lars-Erik och Berit

Nu har vi bara en dagsetapp kvar ner till Göteborg. Men på resan ner för Göta älv möter vi en stor båt som i den trånga passagen skakar om oss ordentligt. Smörgåsar på durken och hett vatten stänker upp på handen. Dessutom försvann oljetrycket så vi var tvungen att att ordna till det, förtöjda vid en primitiv brygga. Våra slusskamrater försvann förbi oss ner mot Västerhavet.

Vid tvåtiden är vi framme vid Bohus Fästning som får en rundvandring.

Så här såg fästningen ut då Svenska Fornminnesföreningen besökte den 1875. Idag har Statens fastighetsverk ansvaret för att byggnaden bevaras.

Halv sex på kvällen den 19 juni är vi framme i Göteborg och förtöjer nedanför Operahuset vid Lilla Bommen. 363,6 M från Gällnö.
N 57º 42´,6 och
O 11º 57´,9

På morgonen hade jag turen att träffa en polare från Tall Ship Race och Westkust. Han hjälpte mig senare med sjökort. Både genom att låna ut en del av sina egna och genom att skjutsa mig till sjökortsbutiken som låg utanför stan. Det var en värdefull hjälp som jag kontrade med att erbjuda honom logi i Stockholm, där han skulle göra en delkurs i sin styrmansutbildning.  

I Göteborg åker vi spårvagn, gör ett långt besök på det nyinvigda Universéum. Hur ska man kunna hålla Universéum igång? Det måste kräva stor och kostsam personal att få känsliga ekologiska modeller att fungera.

Universéum ligger nära Liseberg där vi också såg The Living Sea på storbild. Hisnande vågor som kittlade vår fantasi över hur Kattegattresan skulle bli.

Efter två övernattningar vid Lilla Bommen drar vi vidare ut mot Kattegatt. Då vi åker genom Göteborgs hamn tittar vi noga, som Fredrik sagt. Detta är sista gången hamnen ser ut så här. Snart byggs här, liksom i Hälsingborg, Stockholm och Luleå bostäder nere vid vattnet.

Andra sjöstäder som Rotterdam och Hamburg har tagit över det som tidigare skickades med båt till svenska hamnstäder. Från kontinenten fraktas varorna  hit med tåg och långtradare.

Här njuter Berit av sol, vind och vatten då vi åker på Kattegatt från Göteborg mot Varberg. Lite senare då solen gått i moln ser vi Nidingen under lång tid på styrbords sida i diset.

Efter en rekordlång dagsetapp förtöjer vi i Varbergs gästhamn kl 8 på kvällen. Då hade vi gått 51,5 M den dagen. En snabb titt upp i Varbergs centrum där vi roade kunde följa "kampen" mellan torgets dansuppvisning och kyrkans ihärdiga ringning. Hamnen i Varberg var inte vidare gästvänlig. Asfalterade ytor och nära färjans angöringsplats. Nästa dag när vi konstaterade att Varbergs fästnings museum med Bockstensmannen var stängt, gick vi vidare till Träslövsläge där vi firade vår 8:onde midsommarafton. Grimetons radiomaster, som vi ser under denna korta resa väcker nyfikenhet. Kontaktyta mot USA under kriget då kablarna över atlanten var klippta.

Jämfört med midsommarfirandet på Gällnö var firandet i Träslövsläge ingen höjdare. Blåsigt och tidvis regn. Med hjälp av lite attiraljer inköpta på en Pandurabutik i Göteborg  förfärdigade jag en liten midsommarstång under kapellet. Små Grodorna fick vi klara oss utan, men god midsommarmat bjöd Berit som vanligt på.

På kvällen försökte vi vara lite sociala och gick en runda i det välmående samhället. Besöket på Kajutan blev en mindre prisvärd tillställning. Två 6:or Gin och Tonic kostade med servering: 186 kronor.

Midsommardagen går resan vidare. Falkenbergs Båtsällskap har en fantastiskt välskött gästhamn. Egen nyckel till dusch och toalett. 70:- inklusive el.

Falkenberg charmar oss på alla sätt. Doktorspromenaden med laxfiske i Ätran. Kaffe och våffla med grädde och sylt bredvid Kraks monument. Kraks syster begravdes med alla skatter då hertig Erik erövrade huset på 1300-talet.

På morgonen den 24 juni måste jag ta med kameran för att få en bild av Pål Svensson: Enhet 1 och 2, 1997. Där två "L" ligger nära varandra, det ena torrt det andra vattenbegjutet.

Vi korsar den mäktiga Laholmsbukten och ser Hallandsåsen höja sig i diset på babords sida. Så småningom går vi mellan Hallands Väderö och fastlandet. Vid tre-tiden förtöjer vi i Torekov.

Jag ringer upp min systerdotter Gunnel som inte är hemma. På Docentgatan i Lund svarar hennes bror Olle. Han kan berätta att Gösta finns i Torekov.

Torekov har luxuösa villor med många 08:or som ägare. Ett riktigt inneställe!  Så här ser det ut på Bläsingevägen. Som ni ser kan knappast Vasaloppsveteranen Gösta Holm ägna sig åt rullskidsåkning här. Tyvärr hade min Alzheimer light slagit till för andra gången. Kameran

hade jag glömt vid en utesoffa vid en hamnservering. Och eftersom Gösta dök upp redan före åtta på morgonen blev det ingen bild på honom. Otroligt spänstig 80-åring. Ett föredöme.
Han vet också hur en slipsten ska dras. Det visade han då han uppskattade Berits ålder till 40 år och därigenom vann hennes gunst.
Jag avböjde en inbjudan till lunch hos Ingrid, eftersom vi då skulle förlora en resdag.

I stället styr vi kosan över Skälderviken mot Kullens fyr. Då ringer det på mobilen och en hurtig röst presenterar sig som medarbetare i Sveriges Båtradio. Han lurar mig så till den milda grad att jag påstår att han måste ha ringt fel. Det är en trevlig man som jag lärde känna i Thailand som heter Roland Frenzel som driver med mig. Kapten, skeppet driver med oss!

Snart rundar vi  

...och förtär vår grötfrukost i Mölle by the Sea. Här luktar det rutten tång.

För att via Grisbådan (?)

...förtöja i Helsingborg. Där promenerar vi omkring innan vi njuter av blodpudding och bacon.
En stor del av hamnområdet är omgjort till bostadsområde.

Solen lyser tisdagen den 26 juni då vi 10 minuter efter 8 lyckas smita förbi den intensiva färjetrafiken. Precis 10 över varje hel timme har två färjor just lämnat Helsingborg medan färjan från Helsingör fortfarande har en bit kvar till svenska sidan.

Deltagarna i Barsebäcks jolleseglarskola njuter av det fina vädret. Den anställde i butiken rycker på axlarna på frågan om vad nedläggningen av den ena reaktorn kan betyda för bygden. Han är för ung för att bry sig.

Det är grunt utanför Landskrona. Väl utmärkta, muddrade inlopp. Kluster av vindkraftverk skymtar i diset.

Perfekt väder att passera utanför Malmö och under Öresundsbron. Bleke råder 15.23 den 26 juni 2001.  

Efter 42,5 M förtöjer vi i Falsterbokanalens norra bassäng. Vi promenerar till Höllviken där jag upplevt en mycket lärorik första del av en ledarskapsutbildning på 70-talet. En utbildning som fortsatte i Ånn och vid Strömstad och som kom att betyda mycket för mig.

En härlig tur i strålande sommarväder för oss till Ystad. En perfekt turiststad.

Däremot har vi sidvind och får slita hårt för att via Kåseberga nå Simrishamn. Det tog oss drygt 6 timmar att nå dit. Någon upplyste oss om att det med bil tar en halv timme!

Vi gick en runda i Simrishamn. Det småduggade. Från turistbyrån ringde jag PO Häger i Åhus. Han träffade jag på Vasamuseet där vi spelade bräde. Jag lovade att ta kontakt då jag kom förbi Åhus. Och det blev också ett parti efter biltur och fikat i hans fina trädgård.

Åhuståget hann vi också åka. Där finns ett campingområde som inte går av för hackor. Som ett Skaraland med berg och dalbana osv. Åhus har 4000 invånare på vintern och 40000 inv under turistsäsongen.

I Åhus finns också en industri som bidrar lika mycket till exportinkomsterna för Sverige som Ericsson. 150 anställda finns i fabriken som tillverkar Systembolagets exportsuccé Absolut.
Ett fullföljande av Smithens 10-dubbelt renade som såldes från Liljeholmen.

På kvällen åkte vi med Handelsbarens färja som non stop, under glam och skratt förde passagerare över Helgeå. Det var en härlig stämning i den originellt inredda baren på andra sidan. Kvällssolen värmde och Karons motor måste då och då kylas ner med en skopa vatten. En sillmacka och öl avslutade den sköna kvällen. Jag tror att färjkarlen hade kunder till framemot tre.

På morgonen fick biskopsborgen ett besök.

Efter byte av olja och filter var det läge att gå vidare klockan 09.00. Nu tänkte vi våga språnget över Hanöbukten. Första anhalt Hanö.

Vi besökte den engelska kyrkogården. Hanö var engelsk marinbas under tidigt 1800-tal. Kanske ockuperat?

Här är vi på väg ner till hamnen på Hanö beredda på det stora språnget.

Den här dagen gjorde vi rekordetapp. 52,4 M. På Hanöbukten uppvaktade en fiskmås oss. Måsen slog sig ner framför båten och då vi passerat den med en kabellängd (182,5 m) lyfte den och flög framför oss och landade och lät oss köra förbi. Det hade måsen lärt sig att på så vida vatten har man inget chans att låta bli att bli påverkad av tiggeriet. Så efter ett antal landningar framför oss så åkte kexen fram.

På kvällskvisten glider vi in mellan de olika befästningarna. Det här vackra skeppet går vi förbi i inloppet till Karlskrona.

19.30 är vi framme. Nu är det skönt att betala hamnplatsavgiften, duscha och få koja.

Söndag morgon den 1 juli. Det börjar regna vid sjutiden. Skönt att slippa gå upp så tidigt. Först halv 10 masar vi oss upp. Handlar, tankar och går vidare mot Kristianopel halv ett.

Man konstaterar lätt, att det är svårt att navigera fel i denna skärgård, som ubåtskapten Anatolii Gusjtjin och framför allt navigationsofficeren Vassili Bessedina påstod att dom hade lyckats med den 28 oktober 1981.

Halv två är vi framme vid Långören och börjar resan norrut.
N 56º 09´,9  O 16º 00´
Halv sex på kvällen glider vi in i Kristianopels lilla hamnbassäng. Den idoge, småländske hamnkaptenen dirigerar oss, likt en herde sin vallhund, med gälla visselsignaler och tydliga handtecken till lämplig hamnplats. Vänligt men bestämt. Han kommer och pratar med oss och hälsar oss välkomna.

På dörren till hans kur står namnen på de få båtar som smitit undan betalningen. Allt är välordnat och välskött.

Här lyckas jag med konststycket att få Berit att gå i kyrkan. En kvällssamling ska just börja. Vi smyger tyst in bland de uppklädda besökarna, men vi avviker betänkligt ifråga om kläder. Turister är väl nåt nödvändigt ont tänker de nog. 4 män med dragspel och 4 kvinnor med gitarrer, Farfarskapellet, tar över efter statsprästens introduktion. Talesmannen för Farfarskapellet tackar prästen upprepade gånger för att de har fått komma. Hans salvelsefulla ord får Berit att vrida sig. Själv gruvar jag mig mera för att det ska börja regna eftersom kapellet är uppfällt.

Efter sångstunden går vi runt i den f d danska staden. Stadsmuren håller på att restaureras. Detta var en gång Danmarks nordligaste fäste som med jämna mellanrum fick ta stryk av svenskarna. Här går för övrigt fortfarande gränsen mellan sill och strömming.

Måndag går färden vidare mot det som en gång var Sveriges sydligaste stad. Nyckeln till Sverige. Där hinner vi med en slottsvandring och hör om danskarnas härjningar. Festerna på slottet var inte dåliga. Till besticket hörde en fjäder som nyttjades för att kunna ta till vara på gästfriheten. Bland benen på gästerna bökade grisar och hundar för att ta hand om överflödet.

Tidvis har slottet också varit bränneri.

Vi hinner också göra en repa på stan. En kopp kaffe på Cullzenska Caféet på Kaggensgatan i Kvarnholmen.

Berit framför slottsbrunnen på Kalmar Slott.

Efter min morgonjoggingtur runt slottsvallarna glömmer jag min fina T-shirt med älgen. "The Mouse is lose" stod det på den.

Tisdagen den 3:e juli kl 08.15.00 passerar vi under den andra stora bron under vår resa.

Resan i Kalmarsund blir fridfull och varm. Man ser hur en segelbåtsbesättning kyler ner varandra genom att pyttsa havsvatten på varandra. Vad ska man gör då viden tryter?
Vi går med motor, låter autopiloten styra och spelar bräde.

Jag lider av "skörbjugg" och frågar Berit efter den där frukten, vad den nu heter, som har så slät hy. Efter en stunds funderande i värmen förslår hon: avocado. Det var ju kul tyckte jag!

Innan vi når fram till Döderhultsvik, av kung Oscar omdöpt till Oscarshamn möter vi en småländsk farkost. Den kostnadsmedvetne båtägaren hade en liten plan färja som drevs med en utombordare. På färjan hade han kört upp sin husvagn.

I Oskarshamn besöker vi muséet och utställningen om Döderhultarn. På morron nästa dag besöker vi också Axel Peterssons atelje. Denne märklige man som var så rädd för åska att han hade galoscher på sig. Älskade att flyga, men ansåg att ballongflygning bara var något för fruntimmer.

Givetvis kunde jag inte motstå att fotografera stadens stolthet Avocadon.

På avstånd ser vi häxornas tillhåll Blå Jungfrun. Vid femtiden kommer vi fram till Hunö i Västerviks skärgård. Där besöker vi Inger och Stefan Lindholm. Deras reslust kan inte vi bräcka. Dom tog ledigt ett helt år och gjorde en resa runt jorden. Med jämna mellanrum lämnades reserapporter till Gula Sidorna.

Här stannar vi två nätter och njuter av gästfriheten och det fantastiska sommarvädret.

Nu kan vi ligga i naturhamnar igen eftersom skärgården har kommit tillbaka.

Som här vid Bokö.

Efter ytterligare en naturhamn norr om Arkösund går vi direkt mot Nynäshamn.

Men då vi närmar oss Hävringe drar dimma i bankar in mot oss. Sikten blir kanske 30 m. Eftersom vi går i en farled försöker jag göra oss synliga genom att sätta upp en ölburk på "blindkäppen" .

Nästa problem blir att vinden friskar i. Det häver ordentligt härute. Då vi passerat "point of no return" vid utsjöpricken Gäddan slår båten hårt mot sjön. Motorn låter konstigt, oljetryckslampan börjar lysa liksom laddningslampan. Berit överlämnar styråran till mig men tiger, vilket jag är tacksam för i detta läge. Efter att ha dragit ner varvet kommer oljetrycket tillbaka. En knackning på laddningsregulatorn gör att även den lampan slocknar. Med reducerat varvtal i den jobbiga sjön söker vi lä vid Skravelviken på Landsort.

Efter att ha vilat ut efter persen går vi till Landsorts affär och njuter av kaffe och glass.

Nästa dag når vi Nynäshamn och kan bunkra. På grund av frisk NO går vi Musköleden. Efter ett kortare uppehåll vi Dalarö Skans går vi till Rosenön där vi ligger för natten.

Flott konferenshotell där Berit varit inkvarterad under sin tjänstgöringstid som katastrofkoordinator.

Vi lånade bara båtbryggan och badade nere vid båten i den underbara sommarkvällen.

Det blev vår sista natt ombord på ANNA lll denna sommar. Tisdagen den 10 juli kom vi lyckligt hem till Hemfladen på Gällnö igen. Precis innan vi når båthuset slår mätaren om till 2676,3 M = 1000 M. 36 dagar till sjöss på raken. Inte en tillstymmelse till irritation. En honnör till styrmannen (kvinnan).

Fakta om Göta Kanal finns på : http://www.gotakanal.se/

MD11 drog genomsnittligt 0,36 l diesel per M.

Total bränslekostnad 3308:-

Sven-Åke Björk

SeniorNet Kungsholmen

P.S. Då jag kom hem till Umeå från Göta Kanalresan förra gången, 1944 var jag en berest och erfaren herreman. Då jag gick på toaletten hemma första gången, ville jag ge mamma en 25-öring. D.S.