 |
 Krönikor |
 |
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 Arkiv |
 Patricia Tudor-Sandahl Om åldern: Två färska rynkor | ||||||
|
Jag såg de dem först imorse då jag stod vid spegeln. Två färska rynkor. Sådana som allt oftare dyker upp och varslar om kroppens förfall. Jag tyckte inte om det, det medger jag. ”Finast av allt är när människor åldras med värdighet, precis som gamla gitarrer. En använd kropp och en klang som djupnat, det vill jag kalla skönhet”. Så sade musikern Totte Wallin en gång och visst håller jag med. Men en dag som idag då jag drabbas av spegelvånda är det lättare att applicera hans visdomsord på andra än på mig själv.
Ett tag trodde jag att jag var immun mot fåfänga, jag har ju skrivit en ”bestseller” – Den tredje åldern - att åldras med värdigheten i behåll. Men så lätt kommer jag tydligen inte undan. Det är starka krafter igång som underblåser åldersnojan hos oss äldre och manar oss att gå hårt på offensiven och visa hur ungdomliga vi i själva verket är. ”Städa bort skavankerna med magiska foundations” fanns exempelvis bland rubrikerna i en tidskrift som annars säger sig vara till för att hjälpa oss att åldras utan skam. Undertexten är tydlig: För ett krig mot rynkor och skjut upp ditt åldrande så länge du någonsin kan! Det är minsann inte lätt att få lov att mogna i fred i ett samhälle som inte sätter något större värde på rynkor och de livserfarenheter som de vittnar om. Där det naturliga åldrandet framstår snarast som defekt och fult, så långt från det vackra och tilltalande som man kan komma. Jag vill inte gå i denna fälla, men jag är rädd att risken finns. I somras lärde jag mig något som möjligen kan vara mig till hjälp. Så här gick det till. På promenad med några vänner gick vi förbi ett stort gammalt hus. En gång i tiden måste det ha varit magnifikt. Nu hade det sett sina bästa dagar. Målarfärgen var avflagnad lite här och var och på den stora verandan hade diverse klängväxter vuxit vilt och höll på att skymma de många vackra fönstren med målat glas och spetsgardiner. Hela byggnaden lutade en aning. Skorstenen var på sned och på sina ställen saknades det tegelsten på taket. ”Usch så skruttigt” sa den ena av oss. Hon tyckte det var fult och ville skynda sig förbi. ”Vänta ett tag” sa en annan. Han såg det på ett annat sätt och bad oss att stanna en stund vid det fallfärdiga huset och se det med hans ögon. Det var då jag lärde mig om wabi-sabi , ett österländskt tankesätt som hyllar sprickor och skavanker och som uppmanar oss att se och uppskatta den alldeles särskilda skönheten som finns i det som åldrats och förbrukats och som sakta håller på att gå ur tiden. Wabi-sabi lovprisar det okonstlade livets naturliga växlingar. En gammal dörr, ett vindpinat hus, gardiner som har blekts av solen, en ros som blommat över, ett fårat ansikte, en gammal människas skröpliga kropp. Sådant som kan få oss att rygga tillbaka eller kanske tycka synd om. Wabi-Sabi lär oss att vara i samklang med naturens och livets gilla gång. Att uppskatta det äkta och saktfärdiga, förnimma det vackra i alltings förgänglighet i ödmjuk vetskap om att allting är ändligt och att även ens eget liv har ett slut. Det är en livsbejakande hållning som lyser med sin frånvaro i vår värld där ungdom idealiseras och åldrande och död är något som vi inte tål att se. Definitivt något att hålla i minnet nästa gång jag lockas se mig i spegeln med oblida ögon. Se vidare om böckerna: www.brombergs.se Patricia Tudor-Sandahl |
||||||
|
||||||
 | ||||||
| ||||||
| ||||||
| Vad är det som händer på hemsidan? | ||||||
|
I vänsterspalten samlas nyheterna i datumordning. Klicka på dem om du vill läsa mer!
|
|
|||||||
|
|
|
|||||
|
|||||||
|
|
|
|||||
|
|||||||
|
|
|
|
||||
|
| ||||||
|
|||||||
|
|
|
|||||
|
|||||||
 |
Info in English |
 |
Kontakta oss |
